Talare: Kristina Hultman

Anförande till stöd för demokratirörelsen i Iran hållet på Medborgarplatsen torsdagen den 25 juni 2009: Inför valet i början av denna månad stod Irans folk inför ett dilemma. Skulle de rösta eller inte? Ledande krafter inom den medborgarrättsrörelse som hade utvecklats under 2000-talet och där kvinnorna hade gått i spetsen gav vägledning. Rösta, sa man. Vem ni röstar på tänker vi inte lägga oss i, men rösta. Skilda rörelser med olika former av demokratiska rättigheter som mål hade redan arbetat under lång tid, men samarbetet dem emellan fick en fastare form under våren. Så bildades historiskt unika koalitioner mellan olika organisationer - kvinnor och män, studenter, fackligt aktiva och äldre. Argumenten för att delta i valet var att demokrati och frihet bygger man först när folkets vilja kommit till öppet uttyck. Ett sätt att visa denna folkets vilja går via valsedeln. Förutsatt att den respekteras. Förutsatt att valet går rätt till. Många öppet regimkritiska, men också andra, ”vanliga”, inte särskilt politiskt engagerade människor följde medborgarrättsrörelsens rekommendation och gick till vallokalerna den 12 juni. Redan samma kväll kom rapporter om att intresset för att rösta varit så stort att öppettiderna i vallokalerna fått förlängas. Så här i efterhand kan man undra om de utökade öppettiderna inte snarare uttryckte den sittande presidentens tilltagande panik över att han eventuellt höll på att förlora makten. Stämningen på Teherans gator var i alla fall glad och förväntansfull. Det var som att det iranska folket sa: Okej, låt oss låtsas att vi har demokrati för ett tag. Låt oss låtsas att det går att lita på denna politiska process. Låt oss se vad som händer om vi för en dag visar tillit till systemet. Det var inte säkert att det skulle bli några radikala förändringar med en erfaren politisk spelare som Moussavi vid makten. Men han hade i alla fall ett program och lovade att ta tag i den ekonomiska krisen. Den som hade gjort Ahmedinejad impopulär också bland de allra fattigaste. Dessutom skulle det finnas en frispråkig och politiskt mycket kunnig kvinna vid hans sida (Zahra Rahnavard) som kunde föra kvinnorättens talan. För det var, och är, vad många iranier drömmer om: Ett ledarskap som tillerkänner kvinnor fulla rättigheter på familjerättens område, men också när det gäller barn, sexuellt självbestämmande, ekonomi och trosuppfattning. Kanske kunde man också bli av med det allra värsta: Dödsdomarna. Tortyren och avrättningarna av homosexuella. Droghandeln. Barns extremt utsatta situation. En tevesänd debatt mellan Ahmedinejad och Moussavi veckan före valet spädde på känslan av att kanske var det möjligt ändå. Plötsligt kunde det sägas att president Amedinejads uttalanden om folkmord under FNs konferens mot rasism i slutet av april varit ett hån mot historien och alla de som på allvar strävar efter fred i Mellanöstern. Det många som följde hans agerande då intuitivt förstod var att en man som förmår visa ett så öppet förakt för de brott mot mänskligheten som nationalsocialistiska och fascistiska europeiska rörelser gjorde sig skyldiga till under 1930- och 40-talen, inte tänker försvara människors rätt till frihet nu heller. Att göra motstånd mot det rena tyranniet är svårt. Det kräver mod och beslutsamhet. Ofta kan man inte gå segrande ur en sådan strid utan stort mänskligt lidande. Friheten har ett pris och det priset är högt. Neda Soltani och hennes anhöriga fick betala det priset. Precis som mannen som i går kväll såg sin hustru misshandlas oerhört brutalt nära Baharestanitorget i Teheran. Listan kan göras mycket lång. Det är sorgen över det som vi är här för att dela i dag. Vi måste dessutom räkna med att regimen gör allt för att vi inte ska få veta. Ska det iranska folket orka mobilisera motstånd ännu en tid? Tills regimen faller. För det gör den förr eller senare. Tills den högsta politiska ledningen inte längre perverteras av hat, maktlystnad och despoti. Tills den religiösa sfären, som också ska få finnas, kan få utvecklas så som den förtjänar att utvecklas; i fred och frihet. Ska de orka mobilisera hopp och förtröstan igen, efter allt som har hänt? Den frågan kan bara det iranska folket själv svara på. Det vi som står vid sidan om och tittar på kan göra är att lyssna noga till deras röster och hålla budskapet som bland annat kvinnorörelsen i Iran spridit länge nu. Att det går att förändra på fredlig väg. Att det går att förändra via valsedeln. Det vi som svenska medborgare har rätt att kräva att vår regering är att den agerar resolut och hårt med olika former av sanktioner gentemot en regim som tappat greppet om verkligheten och iscenssätter misshandel och mord på sina egna medborgare. Ett stort ansvar vilar också på svenska företag med investeringar i Iran (ABB, Tetra Pak, Alfa Laval och Ericsson). Sverige har en inte särskilt ärofull tradition av att samarbeta med despotiska regimer. Vi är många här idag som förväntar oss att svenskt näringsliv agerar med kraft för att göra motstånd mot den påpående utvecklingen. Och så avslutningsvis: Till utrikesminister Carl Bildt och statsminister Fredrik Reinfeldt – som lämpligt nog just nu förbereder det svenska ordförandeskapet i EU – tycker jag att vi ska rikta följande uppmaning: Samla krafterna inom den Europeiska unionen. Använd de medel som den internationella rätten uppställer. Sätt största möjliga press på den politiska ledningen i Iran. Och gör det nu. Kristina Hultman