Tal: Mats Einarsson, Vänsterpartiet, 2009-07-09

Vänner, Låt mig först på Vänsterpartiets vägnar tacka för inbjudan att tala vid den här manifestationen, en manifestation som genomförs på tioårsdagen av studentupproret den 9 juli 1999! Vänsterpartiet har alltid följt utvecklingen i Iran, vi har på olika sätt försökt ge stöd till dem som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, vi försöker på olika sätt uppmärksamma och informera om läget, även i tider när inte Iran finns på löpsedlarna. Vi gjorde det under shahens diktatur och vi tvingades fortsätta när Khomeini upprättade sin teokrati och vi gör det i dag, när det iranska folket än en gång visar att striden inte är över, att prästväldet inte kan vara för evigt. Tusen och åter tusen av de mest hängivna demokratikämparna har tvingats fly, inte minst hit till Sverige och många har fortsatt sin politiska aktivitet i Vänsterpartiet och andra politiska partier. För det är vi mycket tacksamma. Ni har lärt oss mycket. När den iranska regimen valde att slå ner de breda folkliga protesterna efter valet, efter att Ahmadinejad på tveksamma grunder förklarats som segrare, så demonstrerade regimen samtidigt sin svaghet. De tusentals aktivister som arresterades och misshandlades, alla de som torterats i Evin-fängelset eller till och med mördats, har visat att regimen är vettskrämd. Många, inte minst i exilen, fördömde på förhand valen och manade till bojkott. Och det är sant att detta inte var ett fritt, demokratiskt val. Bara kandidater som erkände prästerskapets överhöghet oavsett folkets vilja tilläts delta. Men även ofria, riggade val har sin egen dynamik och skapar ibland sprickor i fasaden. Mousavi är ingen demokrat. Mousavis händer är inte rena. Men hans kandidatur blev en katalysator för breda folkliga krav som gick långt utöver hans så kallade reformprogram. Därför möttes rörelsen med brutalt våld. Regimens lakejer försöker nu svärta ned demokratirörelsen. Man kallar den för ”Gucci-pöbel” och hävdar att det bara är den övre medelklassen från norra Teheran som protesterar, att det hela är orkestrerat från USA på samma sätt som i Ukraina och Georgien för några år sedan. Låt vara att upproren i Ukraina och Georgien var mer komplicerade än så, men Iran är ändå något helt annat. Det vi sett på gatorna är inte något som hittats på i någon amerikansk think tank specialiserad på ”regime changes”. Och det är inte heller i de kretsarna som demokratirörelsen har något att hämta. Demokratirörelsens möjligheter finns på arbetsplatserna, i de undertryckta fackföreningarna, i de kämpande kvinnoorganisationerna, bland oljearbetarna, statstjänstemännen, lärarna, småbönderna, butiksinnehavarna. Utan dem – intet. Med dem – allt. Det kanske allvarligaste hotet mot en demokratisk utveckling i Iran utgörs just nu av hotet om en israelisk militär attack, med tyst stöd från USA. Vicepresidenten Joe Biden har i veckan sagt att USA inte kommer att invända om Israel väljer att slå till militärt mot Iran. Det rapporteras att Saudiarabien har gett ett medgivande till israelisk överflygning. En israelisk kärnvapenbestyckad ubåt ska ha gått genom Suez till Röda havet. Låt oss hoppas att det är falskt alarm och låt oss göra fullständigt klart att en militär attack mot Iran är det sista demokratirörelsen behöver. En militär attack, även om den begränsas till kärnkraftsanläggningar, kommer att stärka Ahmadinejads ställning något oerhört och varje form av opposition kommer att brännmärkas som landsförrädisk, inte bara av regimen. Irans demokrati kan bara vinnas i Iran, av det iranska folket självt. Det är i Iran som det mödosamma och farliga arbetet med att organisera, utbilda, samla och mobilisera måste utföras. Men vi som följer utvecklingen kan ge vårt bidrag genom att ge politiskt stöd, genom att avslöja och fördöma den iranska regimens brott, genom att sätta press på våra politiska institutioner att agera – inte minst EU där Sverige nu har ordförandeklubban. Och vi måste bygga opinion här i Sverige. Det kan bara göras genom största möjliga enighet utifrån en plattform av försvar för demokrati och mänskliga rättigheter. Inte en plattform som är smalare än så, men heller inte bredare. Varje enighet med dem som motsätter dig den nuvarande iranska regimen därför att de vill upprätta eller återupprätta sin egen diktatur är omöjlig. Varje avvisande av aktionsenhet på snäva partiegoistiska eller ideologiska grunder är lika förkastlig. Vänner, För tio år sedan visade Teherans studenter att motstånd var möjligt, att regimen inte var osårbar. Rörelsen slogs tillbaka, men kunde inte utplånas. De senaste veckorna har vi sett hur snabbt läget kan förändras. Än är ingenting klart. Vi vet inte hur lång tid det tar innan den iranska diktaturen ersätts med en demokratisk, sekulär och fri republik av och för Irans folk. Men det kommer att ske. Och vi ska vara med er då. Tack

Mats Einarsson, utrikespolitiskansvarig för Vänsterpartiet