Talare: Aimée Delblanc

IRAN-MANIFESTATION 9 JULI 2009 MYNTTORGET 17.30 Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet. Sveriges Författarförbund verkar för rätten att få yttra sig fritt, att fritt få uttrycka sina tankar i tal och skrift. Och att utan inskränkning få sprida det fria ordet. Sveriges Författarförbund stödjer också det arbete som Svenska Pen bedriver för att hjälpa fängslade författare i olika länder. Det är därför självklart att vi stödjer de krav som Irans författarförbund ställer, de som framfördes av Azar Mahloujian på manifestationen här i Stockholm den 25 juni. Genom resor och personliga kontakter försöker vi också sprida information om situationen i Iran. Flera medlemmar, bland andra Agneta Klingspor och Ingela Bendt, också hon medlem av internationella utskottet, deltog i en resa till Iran som Sveriges Författarförbund anordnade år 2004. På våren 2006 inrättades det iranska kvinnobiblioteket i Författarnas hus på Drottninggatan i Stockholm. Det var ett resultat av de kontakter som knutits med kvinnor i Iran och samtidigt en symbolisk akt för att visa vårt stöd för de iranska kvinnorna. Det finns ett behov av en plats där man samlar litteratur om feminism, gender studies, kvinnohistoria till exempel. Böckerna stannar så länge i Stockholm tills det blir möjligt att öppna ett kvinnobibiliotek i Iran och skicka litteraturen dit. Som alla vet är litteraturen nationell, alltså förankrad i ett visst språk. – Men den är också global. Och den måste få vara global. Litteraturen får aldrig låta sig hindras av några gränser. Och det är litteraturens och ordens kraft som makthavarna fruktar. Därför grips alla de som sätter ord på protesterna, uttalar dem i tal och skrift. Den här gången är det många fler än bara författare och journalister som fängslas. Idag, den 9 juli, minns vi 10-årsdagen av studentprotesterna från 1999. Tjugo år av tystnad efter mullornas maktövertagande hade brutits. Det var modigt. Studenterna var inte organiserade, och inte fanns det några ledare som kunde anföra protesterna. Hur många generationer av iranier hade inte redan då blivit tystade av andra, tidigare makthavare? Shahen tillsattes efter en kupp, iscensatt av CIA som störtade den folkvalde Mossadeq. Den händelsen har betydelse än idag för den politiska situationen i Iran. Extra tydligt märks det när det gäller synen på stöd utifrån. Med historiens goda minne kallas det då för ”inblandning”. Inte så konstigt, kanske. Jag skulle vilja stanna till vid år 1979 då shahen störtades. Hur många hade inte varit tvungna att fly undan den ökända hemliga polisen SAVAK? På 1970-talet bodde jag i Berlin och undervisade just iranska studenter som kommit till Tyskland för att studera. Men först måste de lära sig tyska. När shahen hade störtats ville de hem, ville stödja ”revolutionen”, vara med och gestalta de nya, som de trodde, ”demokratiska förhållandena”. Jag lärde mig mycket av de iranska studenterna, särskilt om deras förhållande till litteraturen. Att litteraturen alltid är en följeslagare och att den alltid seismografiskt registrerar förhållandena i samhället. Därför förbjuds också litteraturen och dess upphovsmän, författarna, först. Med stor värme minns jag hur vi läste och diskuterade Samad Behrangis bok ”Den lilla fisken” – en underbar allegori över förhållandena i samhället. Samad Behrangi, också en författare som ”bara försvann”. Han drunknade, menade representanter för den dåvarande regimen. Alla som kände honom kunde intyga att han var en mycket god simmare. Hur det gick med den så kallade revolutionen, vet vi idag alldeles för väl. Många av studenterna som hade rest hem fick fly undan en ny, förtryckande regim. Och lyckades de undkomma, flydde de till Tyskland, Sverige och andra länder, nu som asylsökande. ”Revolutionen äter sina barn.” Det gäller överallt, men just nu, i dagens Iran, verkar det vara mer sant än någonsin. Men det finns också ett hopp! Det är så många fler människor som stödjer upproret idag än för tio år sedan. Maktkampen är synligare och vi har församlats här idag för att stödja det iranska folkets rätt till sitt eget val, och till fria val i framtiden, men framför allt stödjer vi deras rätt till den egna berättelsen om vad det är som händer i deras land. Vi måste lyssna till deras berättelser. Det är vår skyldighet. ”Jag måste överleva för att berätta”, sa iraniern Majid häromdagen i en radiointervju. Han hade suttit fem år i EVIN-fängelset under shahen. Men han berättade också om fängelseförhållanden och dödsdomar under Khomenis tid. Om att bära ögonbindel och sitta och vänta på dödsdomar i dödskorridorer. Hur domarna avkunnas eftar bara femton minuter. Tortyren som följer. ”Man dör redan innan man dör, när man tvingas se på hur andra torteras.” Det är nämligen svårare att känna andras smärta. Man går medvetet in för att krossa fångarna. Han berättade att de viskande tog farväl av varandra med poetens ord: ”Om du kommer bort från denna mörka plats, om du når till regnet och till blommorna, så hälsa från oss.” ”Jag måste överleva för att berätta”, sa Majid i radioprogrammet. Vad kan vi göra? Vi måste lyssna till deras berättelser. Vi måste stödja dem i deras kamp för ett fritt, demokratiskt samhälle. Tack. © Aimée Delblanc översättare Medlem av Sveriges Författarförbund, internationella utskottet