Shadi Sadr - vittnesrapport

En vittnes rapport om Shadi Sadr´s arestering, på Farsi http://www.meydaan.com/Showarticle.aspx?arid=847 Översättning till svenska, läs och sprid detta vidare, vi måste protestera: Vi var på väg till fredagsbönen när någon plötsligt närmar sig mig och skriker, "khanom!(fröken) kom med oss, resten kan gå". Jag och Shadi tittade chockat på dem. En annan motorcyklist närmar sig, och skriker ”inte hon, den andre” (och pekar på Shadi Sadr). Civilklädda män kom mot Shadi och puttade henne in i en Peugot bil. Shadi som då befann sig i chocktillstånd satte sig i bilen. Jag och min väninna ropade efter dem och frågade varför de skulle ta henne. Då började Shadi vakna till och själv skrika och slå mot bildörren. Min kompis lyckades öppnade bildörren och vi försökte dra ut Shadi från bilen. En av männen försökte dra in henne igen i bilen, i detta sammanhang drogs hennes manto (islamiska kappa) av. Min vän tog tag i Shadis hand, och vi tog oss ut ur bilen och sprang. Civilpolisen jagade mig och min vän och sprang efter Shadi. En civilpolis kommer då framifrån och attackerar henne. Han drar av hennes Hjab (sjal). Shadi gjorde motstånd. Hon sprang därifrån. Då kommer ytterligare två civilpoliser, dessa var beväpnade med batonger. De slog henne hårt men Shadi fortsatte att göra motstånd. De hindrade oss från att komma fram till henne. De tog tag i henne med våld och tvång, och lyckades på detta sätt släpa in henne i bilen. Hon satt i bilen utan Hijab. Bilen vände sig om och åkte iväg. Ingen hjälpte till, förutom jag och min väninna. Om vi hade varit flera så hade vi kanske kunnat hindra arresteringen av henne. Shadi ville ge sin väska till oss, men motorcyklisterna hindrade henne att göra det, och tog istället tag i väskan själva. Folk som stod runt omkring och vittnade händelsen var helt chockade, de stod bara och tittade på. Vi fick aldrig se några arresteringspapper. De bara tog henne. -------------------------- Senare har hon ringt från det ökenkända Evin fängelset till sin familj. SPRID DETTA VIDARE TILL ALLA!!!
Läs mer!

Video från Manifestationen 25/6

Läs mer!

Video från Manifestationen 25/6

Läs mer!

Video från Manifestationen 9/7 Mynttorget

Läs mer!

Video från Manifestationen 9/7 Mynttorget

Läs mer!

Ett regnigt Stockholm för ett fritt Iran

Bilder från gårdagens demo på Mynttorget. Det hade regnat hela dagen och allt tydde på att det skulle bli mer av den varan, så jag förväntade mig en liten publik, men döm om förvåning när jag kommer dit och ser att torget är fullt med folk! skriver Nima Darvish läs mer: http://nordicdervish.wordpress.com/2009/07/10/9-juli-iii/ Så här skrev Stockholmfria om manifestationen den 9 juli: Ljusen som tänts till minne av diktaturens offer dränktes och flaggorna slokade snart blöta. Men regnet som föll över Folkinitiativets manifestation hindrade inte att omkring 500 människor, med nästan lika många paraplyer, samlades på Mynttorget till stöd för den iranska demokratirörelsen. Manifestationen, som är tänkt att återkomma varje vecka och lämpligt nog anordnades på dagen tio år efter att studentprotesterna i Iran 1999 slogs ner, samlade en bred skara talare från de politiska partierna och kultursverige. Läs mer på http://www.stockholmsfria.nu/artikel/80163
Läs mer!

Video från Manifestationen 9/7 Mynttorget

Läs mer!

Tal: Mats Einarsson, Vänsterpartiet, 2009-07-09

Vänner, Låt mig först på Vänsterpartiets vägnar tacka för inbjudan att tala vid den här manifestationen, en manifestation som genomförs på tioårsdagen av studentupproret den 9 juli 1999! Vänsterpartiet har alltid följt utvecklingen i Iran, vi har på olika sätt försökt ge stöd till dem som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, vi försöker på olika sätt uppmärksamma och informera om läget, även i tider när inte Iran finns på löpsedlarna. Vi gjorde det under shahens diktatur och vi tvingades fortsätta när Khomeini upprättade sin teokrati och vi gör det i dag, när det iranska folket än en gång visar att striden inte är över, att prästväldet inte kan vara för evigt. Tusen och åter tusen av de mest hängivna demokratikämparna har tvingats fly, inte minst hit till Sverige och många har fortsatt sin politiska aktivitet i Vänsterpartiet och andra politiska partier. För det är vi mycket tacksamma. Ni har lärt oss mycket. När den iranska regimen valde att slå ner de breda folkliga protesterna efter valet, efter att Ahmadinejad på tveksamma grunder förklarats som segrare, så demonstrerade regimen samtidigt sin svaghet. De tusentals aktivister som arresterades och misshandlades, alla de som torterats i Evin-fängelset eller till och med mördats, har visat att regimen är vettskrämd. Många, inte minst i exilen, fördömde på förhand valen och manade till bojkott. Och det är sant att detta inte var ett fritt, demokratiskt val. Bara kandidater som erkände prästerskapets överhöghet oavsett folkets vilja tilläts delta. Men även ofria, riggade val har sin egen dynamik och skapar ibland sprickor i fasaden. Mousavi är ingen demokrat. Mousavis händer är inte rena. Men hans kandidatur blev en katalysator för breda folkliga krav som gick långt utöver hans så kallade reformprogram. Därför möttes rörelsen med brutalt våld. Regimens lakejer försöker nu svärta ned demokratirörelsen. Man kallar den för ”Gucci-pöbel” och hävdar att det bara är den övre medelklassen från norra Teheran som protesterar, att det hela är orkestrerat från USA på samma sätt som i Ukraina och Georgien för några år sedan. Låt vara att upproren i Ukraina och Georgien var mer komplicerade än så, men Iran är ändå något helt annat. Det vi sett på gatorna är inte något som hittats på i någon amerikansk think tank specialiserad på ”regime changes”. Och det är inte heller i de kretsarna som demokratirörelsen har något att hämta. Demokratirörelsens möjligheter finns på arbetsplatserna, i de undertryckta fackföreningarna, i de kämpande kvinnoorganisationerna, bland oljearbetarna, statstjänstemännen, lärarna, småbönderna, butiksinnehavarna. Utan dem – intet. Med dem – allt. Det kanske allvarligaste hotet mot en demokratisk utveckling i Iran utgörs just nu av hotet om en israelisk militär attack, med tyst stöd från USA. Vicepresidenten Joe Biden har i veckan sagt att USA inte kommer att invända om Israel väljer att slå till militärt mot Iran. Det rapporteras att Saudiarabien har gett ett medgivande till israelisk överflygning. En israelisk kärnvapenbestyckad ubåt ska ha gått genom Suez till Röda havet. Låt oss hoppas att det är falskt alarm och låt oss göra fullständigt klart att en militär attack mot Iran är det sista demokratirörelsen behöver. En militär attack, även om den begränsas till kärnkraftsanläggningar, kommer att stärka Ahmadinejads ställning något oerhört och varje form av opposition kommer att brännmärkas som landsförrädisk, inte bara av regimen. Irans demokrati kan bara vinnas i Iran, av det iranska folket självt. Det är i Iran som det mödosamma och farliga arbetet med att organisera, utbilda, samla och mobilisera måste utföras. Men vi som följer utvecklingen kan ge vårt bidrag genom att ge politiskt stöd, genom att avslöja och fördöma den iranska regimens brott, genom att sätta press på våra politiska institutioner att agera – inte minst EU där Sverige nu har ordförandeklubban. Och vi måste bygga opinion här i Sverige. Det kan bara göras genom största möjliga enighet utifrån en plattform av försvar för demokrati och mänskliga rättigheter. Inte en plattform som är smalare än så, men heller inte bredare. Varje enighet med dem som motsätter dig den nuvarande iranska regimen därför att de vill upprätta eller återupprätta sin egen diktatur är omöjlig. Varje avvisande av aktionsenhet på snäva partiegoistiska eller ideologiska grunder är lika förkastlig. Vänner, För tio år sedan visade Teherans studenter att motstånd var möjligt, att regimen inte var osårbar. Rörelsen slogs tillbaka, men kunde inte utplånas. De senaste veckorna har vi sett hur snabbt läget kan förändras. Än är ingenting klart. Vi vet inte hur lång tid det tar innan den iranska diktaturen ersätts med en demokratisk, sekulär och fri republik av och för Irans folk. Men det kommer att ske. Och vi ska vara med er då. Tack

Mats Einarsson, utrikespolitiskansvarig för Vänsterpartiet

Läs mer!

Tal: Göran Lindblad,Riksdagsledamot (m)

Folkinitiativet bad Göran Lindblad att skicka sitt tal för publicering men han skrev att:

”Tack det var viktigt vara med. Jag hade inget skrivet; talade fritt ur hjärtat, Berättade att parlamentariker från 47 länder stöder Irans folk i kampen för Demokrati mänskliga rättigheter och rättsstat Europarådets parlamentariska församling PACE antog utan nejröstr ( 5 personer avstod ,varav 4 turkar) en resolution till stöd. Resolutionen förbereddes i Politiska utskottet där jag är ordförande, jag inledde debatten . http://assembly.coe.int/Main.asp?link=/Documents/AdoptedText/ta09/ERES1678.htm

Jag refererade till att Regimen använder samma metoder som andra terrorregimer såsom kommunist kina gör ännu och som Sovjetunionen gjorde. Dissidenten i Sovjet Natan Sharansky delar in befolkningen i terrordiktaturer i tre grupper; en liten som öppet stöder regimen, en liten som är öppet i opposition och den stora gruppen han kallar double thinkers. Som anpassar sig för de är rädda. När gruppen double thinkers minskar och öppet oppositionella ökar så närmar sig slutet för regimen. Vi ser detta in Iran Detta var huvudpunkterna i min lilla hälsning; Jag köpte Neda tröjan och bar den tillsammans med grön slip och grön näsduk”

Göran Lindblad Riksdagsledamot (m), är ordförande i Europarådets svenska delegation

Läs mer!

På scenen: Shamim 9/7

Shamim, sångerska var en av de artister som var på scenen och sjung för frihet och demokrati i Iran. Här kan ni se hennes låt i YouTube och även på canal 7:

http://www.canal7.se/new/popup_arkiv.php?id=230 http://www.youtube.com/watch?v=THiWuAQIRzs
Läs mer!

Talare: Aimée Delblanc

IRAN-MANIFESTATION 9 JULI 2009 MYNTTORGET 17.30 Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet. Sveriges Författarförbund verkar för rätten att få yttra sig fritt, att fritt få uttrycka sina tankar i tal och skrift. Och att utan inskränkning få sprida det fria ordet. Sveriges Författarförbund stödjer också det arbete som Svenska Pen bedriver för att hjälpa fängslade författare i olika länder. Det är därför självklart att vi stödjer de krav som Irans författarförbund ställer, de som framfördes av Azar Mahloujian på manifestationen här i Stockholm den 25 juni. Genom resor och personliga kontakter försöker vi också sprida information om situationen i Iran. Flera medlemmar, bland andra Agneta Klingspor och Ingela Bendt, också hon medlem av internationella utskottet, deltog i en resa till Iran som Sveriges Författarförbund anordnade år 2004. På våren 2006 inrättades det iranska kvinnobiblioteket i Författarnas hus på Drottninggatan i Stockholm. Det var ett resultat av de kontakter som knutits med kvinnor i Iran och samtidigt en symbolisk akt för att visa vårt stöd för de iranska kvinnorna. Det finns ett behov av en plats där man samlar litteratur om feminism, gender studies, kvinnohistoria till exempel. Böckerna stannar så länge i Stockholm tills det blir möjligt att öppna ett kvinnobibiliotek i Iran och skicka litteraturen dit. Som alla vet är litteraturen nationell, alltså förankrad i ett visst språk. – Men den är också global. Och den måste få vara global. Litteraturen får aldrig låta sig hindras av några gränser. Och det är litteraturens och ordens kraft som makthavarna fruktar. Därför grips alla de som sätter ord på protesterna, uttalar dem i tal och skrift. Den här gången är det många fler än bara författare och journalister som fängslas. Idag, den 9 juli, minns vi 10-årsdagen av studentprotesterna från 1999. Tjugo år av tystnad efter mullornas maktövertagande hade brutits. Det var modigt. Studenterna var inte organiserade, och inte fanns det några ledare som kunde anföra protesterna. Hur många generationer av iranier hade inte redan då blivit tystade av andra, tidigare makthavare? Shahen tillsattes efter en kupp, iscensatt av CIA som störtade den folkvalde Mossadeq. Den händelsen har betydelse än idag för den politiska situationen i Iran. Extra tydligt märks det när det gäller synen på stöd utifrån. Med historiens goda minne kallas det då för ”inblandning”. Inte så konstigt, kanske. Jag skulle vilja stanna till vid år 1979 då shahen störtades. Hur många hade inte varit tvungna att fly undan den ökända hemliga polisen SAVAK? På 1970-talet bodde jag i Berlin och undervisade just iranska studenter som kommit till Tyskland för att studera. Men först måste de lära sig tyska. När shahen hade störtats ville de hem, ville stödja ”revolutionen”, vara med och gestalta de nya, som de trodde, ”demokratiska förhållandena”. Jag lärde mig mycket av de iranska studenterna, särskilt om deras förhållande till litteraturen. Att litteraturen alltid är en följeslagare och att den alltid seismografiskt registrerar förhållandena i samhället. Därför förbjuds också litteraturen och dess upphovsmän, författarna, först. Med stor värme minns jag hur vi läste och diskuterade Samad Behrangis bok ”Den lilla fisken” – en underbar allegori över förhållandena i samhället. Samad Behrangi, också en författare som ”bara försvann”. Han drunknade, menade representanter för den dåvarande regimen. Alla som kände honom kunde intyga att han var en mycket god simmare. Hur det gick med den så kallade revolutionen, vet vi idag alldeles för väl. Många av studenterna som hade rest hem fick fly undan en ny, förtryckande regim. Och lyckades de undkomma, flydde de till Tyskland, Sverige och andra länder, nu som asylsökande. ”Revolutionen äter sina barn.” Det gäller överallt, men just nu, i dagens Iran, verkar det vara mer sant än någonsin. Men det finns också ett hopp! Det är så många fler människor som stödjer upproret idag än för tio år sedan. Maktkampen är synligare och vi har församlats här idag för att stödja det iranska folkets rätt till sitt eget val, och till fria val i framtiden, men framför allt stödjer vi deras rätt till den egna berättelsen om vad det är som händer i deras land. Vi måste lyssna till deras berättelser. Det är vår skyldighet. ”Jag måste överleva för att berätta”, sa iraniern Majid häromdagen i en radiointervju. Han hade suttit fem år i EVIN-fängelset under shahen. Men han berättade också om fängelseförhållanden och dödsdomar under Khomenis tid. Om att bära ögonbindel och sitta och vänta på dödsdomar i dödskorridorer. Hur domarna avkunnas eftar bara femton minuter. Tortyren som följer. ”Man dör redan innan man dör, när man tvingas se på hur andra torteras.” Det är nämligen svårare att känna andras smärta. Man går medvetet in för att krossa fångarna. Han berättade att de viskande tog farväl av varandra med poetens ord: ”Om du kommer bort från denna mörka plats, om du når till regnet och till blommorna, så hälsa från oss.” ”Jag måste överleva för att berätta”, sa Majid i radioprogrammet. Vad kan vi göra? Vi måste lyssna till deras berättelser. Vi måste stödja dem i deras kamp för ett fritt, demokratiskt samhälle. Tack. © Aimée Delblanc översättare Medlem av Sveriges Författarförbund, internationella utskottet

Läs mer!

Sörjande Iranska Mödrar

Ingen kan ha missat att kvinnorna i Iran har stått i främsta ledet i senaste veckornas folkresning. En speciell grupp kvinnor som på eget initiativ har startat en fredlig protest är mödrarna till de unga män och kvinnor som dödats eller arresterats i protesterna. Mödrarna har tillsamman med en grupp mödrar till politiska fångar som avrättats i senaste trettio åren, startat en återkommande tyst sorge manifestation.Varje lördag kl. 19:00 samlas dessa svart klädda kvinnor i parken Laleh i centrala Teheran och andra parker runt om Tehran bärandes svarta levande ljus och håller sorge manifestation. Här är två uttalanden från "Sörjande Iranska Mödrar".För mer info se

http://mothersoflaleh.blogspot.com/

“Frige de arresterade, straffa mördarna” Lördagen den 27 juni klockan 19:00 rycktes ännu en av vårt lands vackraste blommor bort framför våra och världens ögon. Neda Agha Sultan är symbolen för alla de unga män och kvinnor som på lagliga vägar söker rättvisa och jämlikhet men krossas på det mest brutala sätt och mot alla landets egna lagar. På mindre än två veckor har fler än 800 av våra barn har arresterats, hundratals har skadats och tiotalet har dödats. Vilka brott har de begått som förtjänar döden? Varför måste vi iranska mödrar bära denna enorma sorg? Vad är vårt brott? Detta illdåd mot oss och våra barn låter vi aldrig passera obemärkt. Från och med nu tills alla fängslade demonstranter friges, våldet upphör och våra barns mördare fått sitt straff kommer vi varje vecka klocka 19:00 samlas i tyst sorgmanifestation nära den plats där vår kära martyr Neda miste livet sitt liv (Amiraabad gatan parken Lale, vid parkdammen). Vi uppmanar alla föräldrar som oroar sig för sina döttrar och söner som är landets framtida kapital att gör oss sällskap. Sörjande iranska mödrar “Vi fortsätter att protestera!” Vi martyrernas sörjande mödrar kommer att fortsätta med våra fredliga manifestationer i Parken Laleh och andra parker i Teheran. Vi kommer att göra det tills vi ser ett slut på våldet på gatorna, tills alla dem som arresterats för att ha deltagit i fredliga protester friges, speciellt de mödrarna arresterades lördag den 27 juni. Vi fortsätter tills de ansvariga för våra barns död åtalas. Vi kommer att sitta i parken Laleh och följande parker varje lördag kl 19:00-20:00: Laleh Park Andishe Park Mellat Park Gofegoo Park Kära Mödrar! Vår moderskänsla har tvingat oss att kräva rättvisa för våra barn och kräva frigivning av de fängslade. Vi inbjuder dig att delta i vårt fredliga gräsrotsprojekts sammankomster i ovannämnda parker på lördagar. Till våra pojkar och bröder i säkerhetsstyrkorna! Vi är era mödrar. Vi behandlar er som mödrar och med respekt. Respektera oss och våra önskningar och attackera inte era egna mödrar. Behandlar ni oss med våld så kommer våra suckar följer er livet ut. Sörjande Iranska mödrar

Läs mer!

På scenen: Nasim Aghili & Nasser Yusefi 9 juli

(من یک ایرانی تبعیدی هستم) Jag är exil-iranier. Eller nästan-iranier. Snarare nästan-svensk. Jag hör dom prata om det som är mitt. Det pratas om kravaller, uppror och allao akbar. (حرف می زنند از قیام، از شورش و ازالله اکبر . من یک ایرانی تبعیدی هستم. یا تقریبا ایرانی.) Och som om minnet blivit en kroppsdel istället för tanke, som inte känner av mitt motstånd, min förträngning. Kroppsdelen gör sig påmind, plötslig, flyktig, förväntansfull. (حاالا دیگرمی توانیم بازگردیم. محبوب من، محبوب من به تو می گویم که نمی توانی یک دیکتاتور را درک کنی). Min älskade du kan inte förhålla dig till en diktatur säger jag. Dom sa på radio, svensk radio, nationell radio att det var anhängare som firade och anhängare som skrek. Och jag sa dom kan inte förhålla sig till diktatur. (نه این که آنها نمی فهمند. من برسرحرف خود هستم. آنها درک نمی کنند.) Och dom pratar om anhängare. Som om det fanns ett val. (و آنها از انتخابات حرف می زنند. گویی مردم می توانند انتخاب کنند.) Fortfarande samma sätt att behandla demokrati. Och det där andra. Den diktatur som Europa inte fördömer men känner sig kapabel att tolka, beskriva, bemästra. (و خون بر خیابان های ایران جاری می شود. و امید به پشت بام ها می رود.) Det pratas om val. Och VISS kränkning. Men blodet rör sig på Irans gator. Och blodet flyter inte på grund av ett val. Och föräldrar sörjer inte en VISS kränkning. ((و امید به پشت بام ها می رود. Jag önskar jag kunde beskriva att jag kan förhålla mig till diktatur. Även om du pratar om anhängare. Som om det fanns ett val. Som om en torterat mindre och en förbjudit mer. För en kan förhålla sig till tortyr. Och revolution. Även om du kallar det demonstration. ((خون بر خیابان های ایران حرکت می کند. اما امید به پشت بام ها می رود. و ما می شنویم. Och hoppet går upp på taken. Och vi hör. (بیا برویم) Och jag önskar jag kunde vara där. Känna där. Ta på där. (بیا برویم. چون دلم می خواهد آنجا باشم. آنجا را احساس کنم. آنجا را لمس کنم. ناتوانی من. غم من. دلتنگی من.) Min brist. Min sorg. Min saknad. Min förväntan. Min brist. Min sorg. Mitt hopp. För jag önskar jag kunde ta på där. Men jag står här. Och jag hör. (امید به پشت بام ها می رود. و ما می شنویم. ) Och vi hör. Och vi glömmer aldrig.

Läs mer!

Bilder från Manifestationen 9/7 Mynttorget Foto:Murat Kuseyri

Läs mer!

Bilder från Manifestationen 9/7 Mynttorget

Läs mer!

På scenen:Robab Moheb 9 juli

Robab Moheb, poet och författare bosatt i Servige sedan flera år tillbaka, har publicerat ett antal böcker däribland åtta diktsamlingar. Torsdagen den 9 juli deltog Moheb i den manifestation som var arrangerad av Folkinitiativet För Iran och läste en dikt där hon visade sitt stöd för den iranska folkrörelsen.

En mun sa Jag är Neda :blodet i solen Vem rör denna pärla om inte havet? * Öppna ögon vidgar havet. Permanent är blodet i solen; den första droppen, inledningsfrasen i en saga. * Rör den blodiga pärlan. En droppe en soldroppe instängd nere i vattnet i mörkret i ögonvrån, där grön blommar av tystnad. * Permanent är havet där Katten ryker ut intill såret vid springan. * En kula slår ner mig i bröstet :Solblodhavet blir Kattens själ och slickar alla sår. * Slutfrasen finns inte än Den klickar ut när Katten vaknar tillräckligt ur sin önskade dröm. * Nattkatten hoppar upp och ner på huden Ett silver hår- strå slår rot djupt i venerna och förblir en grön tystnad * Neda är ett öppet brev på gatostenarna i Lalezar. * En förklaring: Katten är symbol för Iran därför att den iranska kartan liknar en katt.

Läs mer!

Talare: Kemal Görgü - skådespelare

FÖR FOLK INITIATIVET FÖR IRAN/Manifestation för att stödja folkets kamp för Fred i Iran Idag är vi samlade för att ge vårt starka stöd, åt den demokratiska rörelsen som har vuxit starkt i Iran för varje dag. För dem som dagligen står under hot att väckas mitt i natten, köras till Ahmadi Najads och hans jämlikas tortyr kamrar för att torteras och förgöras. De kvinnor och män som torteras mitt framför deras barn och barnbarn på öppen gata, för att de kräver ett mänskligare, humanare liv att leva utan hot, står mot tvånget att gå i regimens fotspår. Vi kan säga vad vi vill om oss människor, om både svagheter och styrkor. Men styrkan som växer hos var och en som älskar friheten, självständigheterna över allt i vår värld, har visat att inga våldshärskare har kunnat hålla sig kvar på tronen, utan att falla plaskat. Det kommer även Ahmadi Najad och hans korrupta nejlikor också göra. Jag tror det är också viktigt att inte glömma de som stor på gatorna och ropar och stöder regimen, att även bland de finns det massor som skulle om de vågade välja förändringens demokratins och frihetens sida. De har säkert sina anledningar tänker jag. Det är dessa som vi bör få i gång för förändring och en demokratiskt och humanare Iran. Det är dessa massor som kallas ofta de osynliga styrkorna för en demokratisk förändring för fred och frihet i vår värld och i Iran. Lått oss inte glömma alla de som stått och står på barrikaderna med sina kroppar sina liv som sköld. De som har visat idag denna väg som det iranska folket väntat på att göra sig av tyrannerna i Tehran. Länge Leve kampen för demokratin och en humanare värld. Länge leve kampen för en friare, demokratiskt Iran Leve motstånds kamp mot valfusket och Ahmadi Najad och hans nejlikor. Länge leve minnet av alla de studenter som satte sina liv för nio år seden i Iran för demokratin. Leve alla de som sitter fortfarande och håller fanan högt för folkets kamp för en demokratiskt Iran ger mod och förhoppning till fred och frihet i Iran och över hela världen. Länge Leve folkets initiativ för fred i Iran över hela världen.

Läs mer!

Talare: Maghsoud Ranjbar från Miljöpartiet de Gröna

Den 9 juli är det 10 år sedan studenternas protester i Iran tystades ner genom våld och slag. Många studenter dog då som nu, andra blev arresterade och satt flera år i fängelset. Idag tågar åter studenter på Teherans gator. Åter kräver Irans folk friheten. Åter slår regimen obönhörligt ner protesterna. Men den dag skall komma då frihetens fana vajar över Teheran. En fredlig och folklig protest kan i längden aldrig tystas och den vinner alltid till slut. Den gröna rörelsen i Sverige och världen över stödjer studenternas och befolkningens kamp för demokrati och rättvisa i Iran. Vi stödjer den fredliga och ihärdiga kampen för ett demokratiskt samhälle där valen är rättvisa och demokratiska. Under snart två veckor efter tillkännagivandet av valresultatet har många oskyldiga människor dödats till följd av attacker från polis och militär. Ännu fler har skadats och arresterats. Människors frihet kan på sikt aldrig förtryckas. Studenterna är de som ofta går före i kampen för mänskliga rättigheter och demokrati. Miljöpartiet stödjer fullt ut de fredliga protesterna för demokrati och mänskliga rättigheter i Iran. Vi kommer inte att glömma bort de som nu fängslats och fortsätta att arbeta för deras frivgivande. Protesterna i Iran har också tydligt visat vilka möjligheterna som moderna sociala digitala medier erbjuder och hur det kreativa användandet av Internet, facebook och twitter kan bli starka krafter i kampen för demokrati. Vi kräver att regeringen respekterar de mänskliga rättigheterna i Iran och den demokratiska processen. Bara demokratiska val och respekt för de mänskliga rättigheterna kan bygga en långsiktigt ekologiskt och socialt hållbart samhälle. Detta gäller över hela världen, både i Sverige och Iran. Miljöpartiet de Gröna sänder sina varma solidariska hälsningar till studenterna och folket i Iran och önskar dom all framgång i deras kamp för ett demokratiskt samhälle.

Mats Pertoft, riksdagsledamot

Bodil Ceballos, utrikespolitisk talesperson, riksdagsledamot

Miljöpartiet de Gröna

Läs mer!

Talare: Makan Afshinnejad (FP)

Han heter Behroz Javid Tehrani, Behrouz är idag 29 år gammal, han är enligt oberoende källor den enda kvarvarande fången efter studentrevolten i Iran 1999. Behrouz är idag en bräcklig man. I nästan 10 år har han suttit i fängelse, han fick permission från fängelset 2003, men efter att ha tagit sig ut och demonstrerat för frigivning av de politiska fångarna i Iran så fängslades han igen, de tio åren som han har suttit inne kunde ha varit de bästa åren i hans liv, idag har han tappat 50 procent av sin syn till följd av den grova misshandeln. Han tilläts inte gå på sin mors begravning som dog under hans fängelsevistelse och han har aldrig haft tillgång till advokat.Hans brott var att han stod upp mot diktaturen och för de mänskliga rättigheterna, Behrouz är min hjälte, liksom vår syster Neda Agha Soltan, vår bror Akbar Mohammadi och många många fler, vi står här idag för deras skull, de är våra hjältar och deras nära och kära behöver vårt stöd. Idag är det inte bara årsdagen av studentrevolten - det är tioårsdagen av studentrevolten i Iran. Demonstrationer världen över planeras och genomförs – i Iran går folk ut och demonstrerar trots regimens förbud. Den officiella anledningen känner vi alla till, men vi alla vet att iranierna kunde efter 20 års islamism visa sin avsky mot regimen i Iran – de ville demokrati och frihet, inte en islamisk republik. Vi står här idag för just det. Idag är en speciell dag, iranierna har dubbelt så mycket vrede i sig, man hedrar dödsoffren 1999 och de som föll offer för regimens brutalitet de senaste veckorna i samband med presidentvalet, men min fråga är: Hur många gånger ska vi iranier bevisa att vi inte vill ha den här regimen!? Vi vill ha omvärldens stöd, vi kräver av den svenska regeringen och den Europeiska unionen att inte erkänna Mahmoud Ahmadinejad som Irans president. Låt Kim Jong Ills Nordkorea, Hugo Chavez Venezuela och Zimbabwes Robert Mugabe vara dem som klappar händerna och legitimerar Ahmadinejad, vi i den fria världen ska stå upp för det iranska folkets rätt att välja sina egna ledare! Jag ska inte vara så långrandig idag. Det gläder mig att politiker från höger till vänster kommer hit och visar sin solidaritet med det iranska folket. Detta är ingen höger eller vänsterfråga – det handlar om solidaritet med ett folk som har lidit för länge. Vi är många här som är besvikna på Carl Bildt, vår utrikesminister, men jag har en sak som jag vill säga till Carl Bildt och som jag tror får gehör i den här folksamlingen – Vi vill inte ha den här regimen - släng ut den iranske ambassadören från Sverige – NU!

Makan Afshinnejad Kommunfullmäktigeledamot (FP)

Läs mer!

På scenenden 9 juli: Susan Taslimi

Jag tillhör den generation iranier, som för trettio år sedan tågade i stora, fredliga demonstrationer genom Teherans gator; som drömde om ett samhälle där man fritt kunde forma sina tankar och yttra sina åsikter utan rädsla. Vi ville ha oberoende och granskande media, en självständig rättsapparat, fria fackföreningar, social och politisk jämlikhet. Vi var många och hade självklart olika åsikter i stora frågor, men vi sökte alla en väg som skulle leda till demokrati i Iran. Vår revolution lyckades. Det monarkistiska Iran med sin tvåtusenfemhundra-åriga historia av envåldshärskare fick sitt slut. Men vår vision om ett fritt samhälle förverkligades aldrig. Revolutionen ändrade riktning tillbaka mot en ny form av diktatur. Den tusentals år gamla sedvanan togs åter i bruk: staten dikterar-folket förväntas lyda. Vi var kanske naiva som trodde att allt skulle bli bra bara monarkin försvann. Men vägen mot demokrati är en process som kräver tid och mognad. Revolutionen 1979 var ett steg på vägen att göra det iranska folket fritt från förtryck och bara en bricka i stormakternas strategiska spel. Det vi ser idag är en fortsättning i riktning mot en förändring som inte går att stoppa. De nya generationer iranier som fötts sedan 1979 är idag i majoritet och den regim som inte lyssnar till deras röster är dömd att gå under. Idag den 9 juli är det tio år sedan studentprotesterna i Teheran slogs ner med våld. Många studenter dog, ännu fler misshandlades och sattes i fängelse. Det som sker nu är en fortsättning på deras kamp. Dessa unga människor lever vidare i vårt minne och är inskrivna i vårt folks historia. Deras protester var inte förgäves. Vi iranier är ett och samma folk var vi än befinner oss i världen och majoriteten av oss bär på en gemensam dröm: Demokrati. De miljoner människor som vi sett tåga i milslånga demonstrationer är varken bråkmakare, terrorister, spioner, utländska lakejer eller damm och grus: de är människor som önskar vara delaktiga och forma sina liv i ett fritt iranskt samhälle. Att beskylla dessa människor för att ha blivit lurade och vilseförda och att gå utländska makters ärenden är att omyndigförklara en hel nation. Genom de senaste veckornas protester har Iran förvånat stora delar av omvärlden. Men vi som känner det iranska folket har vetat det länge: Iran är en öppen nation som vill dialog, modernitet, lika villkor mellan män och kvinnor, social och ekonomisk utveckling. Jag är stolt att vara en del av detta folk.

Läs mer!

På scenenden 9 juli Alireza Mojalal

Alireza Mojalal håll sitt tal på Farsi och Journalist och programledare Mojdeh Zandieh översatt talet till Svenska.

Foto: Murat Kuseyri

Vi är samlade här idag för att med respekt tänka på alla dem som orättvist och brutalt har fått och får betala priset för demokrati med sitt blod. Jag pratar om alla de tappra ungdomar som ställt sig först i raden för det iranska folkets uppresning mot förtryck och orättvisor. Hjärtligt välkomna! Denna gång har hela jag blivit ett med kärleken Denna gång har hela jag slutat tänka på slutet Det iranska folkets senaste uppresning mot diktaturen i Iran, deras starka våg av protester har fått omvärlden att med häpnad beskåda det här tappra folkets mod. Omvärlden har fått beskåda ett helt folk, unga som gamla kräva tillbaka sina självklara rättigheter som en nation, som ett land, som människor och som världsmedborgare. Svaret från makthavarna blev skoningslösa våldsamma attacker, misshandel och mord mot en nation som ropade efter sin egen frihet. Att 40 miljoner iranier deltog i senaste presidentvalet ska inte tolkas som något annat än att folket sökte förändring och förbättring, de tog tillfället i akt att visa sin förhoppning om en folkligare regering. De röstade inte på en enda mans herravälde över ett helt folk! Yttrandefrihet, pressfrihet, frihet av givande och tagande av information via alla möjliga medier utan att behöva frukta förföljelse, förtryck och censur. Rättigheter förenliga med deklarationen om mänskliga rättigheter är bland de mest grundläggande självklarheter för en medborgare. Konstnärer och andra personer som arbetar inom kulturella verksamheter hör inte hemma på gator och torg. Deras plats ska vara säkrad inom deras eget arbetsområde, en trygg plats att kunna skapa sin konst vare sig det handlar om deras skrifter, artiklar, dikter, romaner, skådespel, produktion av ljud och bildmaterial o.s.v. Det är med hjälp av skapandets genomslagskraft och den grävande synen och berättarkonsten som man kan beskriva ett samhällets positiva och negativa sidor. Dessa rättigheter måste respekteras och praktiseras! Havets vågor exciterar så länge rörelsen finns, en stillastående våg platsar bäst i en bäck och inte i havet. Vi står här idag för att visa vårt stöd och vår samhörighet med folket i Iran, vi ger vårt stöd till den tappra unga generationen och alla de protesterande konstnärer och kulturellt aktiva personer som allt för länge har förtryckts. Vi fördömer starkt förföljelsen av dem och deklarerar härmed att vi kommer att följa och engagera oss i deras förtryckta röster var vi än befinner oss. Vi ser till att deras röster hörs överallt. Vi kommer att finnas vid deras sida ända tills den dagen de lyckas med att sprida ljuset och övervinna detta mörker av diktatur som sträcker sig över hela Iran. Öppna ditt fönster, du hör en röst Rösten talar om gryningen som kommer efter natten Om det onda monstret försvinner, Då kommer Nedas blod att inte gå till spillo I den här sagan det är vi alla tillsammans som är hjältarna Och vi ska (tillsammans) leda den blodtörstiga tyrannen mot sitt slut

Läs mer!

Ny manifestation 9/7 - kl. 17.30

Den 9 juli är det 10 år sedan studernternas protester i Iran tystades ner genom våld och slag। Många av dessa studenter dog, medans andra blev arresterade och satt flera år i fängelset. Torsdagen den 9 juli ska folkinitiativet hålla en manifestation för att stödja folkets kamp för frihet i Iran, samtidigt som vi vill hedra studentrörelsen i Iran. Vid manifestationen kommer flera svenska politiker tala och visa sitt stöd för folkets kamp. Författare, journalister och representanter från olika mänskliga rättighets organisationer kommer även att delta.

Följande kommer att delta i manifestationen, fler namn tillkommer:

Charlie Weimers, förbundsordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet Arne Ruth, publicist Susan Taslimi, Regissör, Skådespelare

Erik Ullenhag, partisekreterare (FP)

Adam Tensta, Hip Hop / Rap

Nalin Pekgul, ordförande S kvinnor

Ola Larsmo, Svenska Pen

Ardalan Shakarabi, fd ordförande för SSU (s)

Mats Einarsson, utrikespolitiskansvarig för Vänsterpartiet

Göran Lindblad Riksdagsledamot (m), Ordförande i Europarådets svenska delegation Makan Afshinnejad, Politisk sekreterare (Fp) Nasim Aghili, Chefredaktör tidskriften FUL, Regissör

Nasser Yusefi, Regissör

Kemal Görgü - skådespelare

Robab Moheb, Poet

Morteza Rezvan, Poet

Aimée Delblanc, Sveriges Författarförbund, medlem i styrelse för internationella utskottet

Alireza mojalal, Skådespelare

Hälsning från Miljöpartiet de Gröna

på scenen musikgruppen Valeh (Hassan Mogadam, tar. Moshtag Feizyabi, daf, dayereh, och tombak. Amin Mirshahi, daf. ) med Pari Isazadeh samt Shamim med sin band "The Rebel".

Tid: 17:30

Plats: Mynttorget

När: 9/7-09

Ta gärna med ljus och en blomma för att hedra alla dem som mist sina liv i kampen för demokrati i Iran!

Ytterligare information kring manifestationen tillkommer.

Sprid gärna vidare.

Tack! mvh/ folkinitiativet

Läs mer!

Talare: Azar Mahloujian 25/6

Hej! Jag ska läsa iranska författarförbundets upprop till stöd för iranska folkets krav Ärade frihetsälskande människor! Under snart två veckor efter tillkännagivandet av valresultatet har tiotals oskyldiga människor dödats till följd av barbariska attacker från de repressiva styrkorna. Dessutom har ännu fler skadats och arresterats. Iranska författarförbundet tar inte ställning när det gäller omständigheterna kring valet och inte heller i frågan om det var rätt att rösta eller inte. Men enligt vår stadga, försvarar vi beslutsamt yttrandefrihet för alla människor, och de protesterande och kuvade, oavsett deras politiska tillhörighet. Vi fördömer det organiserade dödandet av iranier som kräver sina rättigheter. Vi sänder vårt medkännande och vårt stöd till de dödas anhöriga. Våra krav är: 1- Sluta med våldsamma attacker mot fredliga demonstranter! 2- Namnge alla dödade, skadade och arresterade. Frige alla gripna omedelbart och ovillkorligt! 3- Ge tillstånd att anordna en ceremoni för att hedra dem som förlorat livet för friheten! 4- Sluta censurera tidningar och andra massmedia! 5- Dra omedelbart bort alla militära styrkor från Teheran och andra städer! 6- Ställ inför rätta och straffa dem som gav order och de som verkställde mord på människor! Sluta förtrycka! Använd inte termerna ligister och terrorister om människor som kämpar för frihet och rättvisa! Erkänn människornas vilja till frihet! iranska författarförbundet, Teheran, 23 juni 2009

Azar Mahloujian är författare och Ordförande i fängslade författares kommitté

Läs mer!

Ny manifestation 9/7

Den 9 juli är det 10 år sedan studernternas protester i Iran tystades ner genom våld och slag. Många av dessa studenter dog, medans andra blev arresterade och satt flera år i fängelset. Torsdagen den 9 juli ska folkinitiativet hålla en manifestation för att stödja folkets kamp för frihet i Iran, samtidigt som vi vill hedra studentrörelsen i Iran. Vid manifestationen kommer flera svenska politiker talar och visa sitt stöd för folkets kamp. Författare, journalister och representanter från olika mänskliga rättighets organisationer kommer även att delta. Tid: 17:30 Plats: Mynttorget När: 9/7-09 Ytterligare information kring manifestationen tillkommer. Sprid gärna vidare. Tack! mvh/ folkinitiativet

Läs mer!

På scenen: Valeh feat Anis

På scenen den 25/6 stod även musikgruppen Valeh tillsammans med artisen Anis Moin. Valeh betyder "att vara passionerat förälskad", och gruppen spelar iransk traditionell musik och internatonell folkmusik. http://www.valeh.org/

Anis Moin är en kvinnlig persisk sångerska som bor i Stockholm. Verksam sedan flera år tillbaka, och har gett ut tre CD-skivor. Stod och på scenen tillsammans med Valeh och sjöng några låtar. Bland annat låten "human rights" som finns att lyssna på hennes hemsida: http://avazeh.com/

Läs mer!

På scenen: Golbang 25/6

Musikgruppen Golbang stod också på scenen den 25/6 och uppträdde med 5 olika låtar. Dessa var: Setareh, Badeh, Aman, Ey iran och Yare dabestani. Golbang bildades år 1994 av en grupp människor med olika kulturella bakgrunder: Bandets medlemmar har sina rötter i bland annat Gambia, Iran, Kurdistan, Turkiet och Sverige. Golbang spelar i första hand iransk folkmusik, men även baluchisk dansmusik och världsmusik med gambianska rytmer. Iran är ett mångkulturellt land med många folkslag, där perser, kurder, turkar, araber, turkmener, balucher m fl bor sida vid sida. Golbang musik hämtar inspiration från alla dessa folkslag och använder sedan det i sin musik. I och med det fruktansvärda som hänt i Iran, och den stora sorg som alla iranier känner just nu på grund av alla liv som skördats. Valde Golbang att dedicera sina 3 låtar (setareh, aman och badeh) till det Iranska folket. Samtidigt ändrade dem en hel del av original texterna i låtarna för att ännu mer rikta sig mot frihetskämparna i Iran. Bland annat nämns Nedas namn, flickan som sköts till döds den 20 juni på Tehrans gata. Förutom att stå på scenen var Golbangs medlemmar till stor hjälp vid manifestationen när det kommer till organisering och planering. Stort Tack! http://www.youtube.com/watch?v=KtmD_1_Ve7Y www.golbang.se
Läs mer!

Talare: Kristina Hultman

Anförande till stöd för demokratirörelsen i Iran hållet på Medborgarplatsen torsdagen den 25 juni 2009: Inför valet i början av denna månad stod Irans folk inför ett dilemma. Skulle de rösta eller inte? Ledande krafter inom den medborgarrättsrörelse som hade utvecklats under 2000-talet och där kvinnorna hade gått i spetsen gav vägledning. Rösta, sa man. Vem ni röstar på tänker vi inte lägga oss i, men rösta. Skilda rörelser med olika former av demokratiska rättigheter som mål hade redan arbetat under lång tid, men samarbetet dem emellan fick en fastare form under våren. Så bildades historiskt unika koalitioner mellan olika organisationer - kvinnor och män, studenter, fackligt aktiva och äldre. Argumenten för att delta i valet var att demokrati och frihet bygger man först när folkets vilja kommit till öppet uttyck. Ett sätt att visa denna folkets vilja går via valsedeln. Förutsatt att den respekteras. Förutsatt att valet går rätt till. Många öppet regimkritiska, men också andra, ”vanliga”, inte särskilt politiskt engagerade människor följde medborgarrättsrörelsens rekommendation och gick till vallokalerna den 12 juni. Redan samma kväll kom rapporter om att intresset för att rösta varit så stort att öppettiderna i vallokalerna fått förlängas. Så här i efterhand kan man undra om de utökade öppettiderna inte snarare uttryckte den sittande presidentens tilltagande panik över att han eventuellt höll på att förlora makten. Stämningen på Teherans gator var i alla fall glad och förväntansfull. Det var som att det iranska folket sa: Okej, låt oss låtsas att vi har demokrati för ett tag. Låt oss låtsas att det går att lita på denna politiska process. Låt oss se vad som händer om vi för en dag visar tillit till systemet. Det var inte säkert att det skulle bli några radikala förändringar med en erfaren politisk spelare som Moussavi vid makten. Men han hade i alla fall ett program och lovade att ta tag i den ekonomiska krisen. Den som hade gjort Ahmedinejad impopulär också bland de allra fattigaste. Dessutom skulle det finnas en frispråkig och politiskt mycket kunnig kvinna vid hans sida (Zahra Rahnavard) som kunde föra kvinnorättens talan. För det var, och är, vad många iranier drömmer om: Ett ledarskap som tillerkänner kvinnor fulla rättigheter på familjerättens område, men också när det gäller barn, sexuellt självbestämmande, ekonomi och trosuppfattning. Kanske kunde man också bli av med det allra värsta: Dödsdomarna. Tortyren och avrättningarna av homosexuella. Droghandeln. Barns extremt utsatta situation. En tevesänd debatt mellan Ahmedinejad och Moussavi veckan före valet spädde på känslan av att kanske var det möjligt ändå. Plötsligt kunde det sägas att president Amedinejads uttalanden om folkmord under FNs konferens mot rasism i slutet av april varit ett hån mot historien och alla de som på allvar strävar efter fred i Mellanöstern. Det många som följde hans agerande då intuitivt förstod var att en man som förmår visa ett så öppet förakt för de brott mot mänskligheten som nationalsocialistiska och fascistiska europeiska rörelser gjorde sig skyldiga till under 1930- och 40-talen, inte tänker försvara människors rätt till frihet nu heller. Att göra motstånd mot det rena tyranniet är svårt. Det kräver mod och beslutsamhet. Ofta kan man inte gå segrande ur en sådan strid utan stort mänskligt lidande. Friheten har ett pris och det priset är högt. Neda Soltani och hennes anhöriga fick betala det priset. Precis som mannen som i går kväll såg sin hustru misshandlas oerhört brutalt nära Baharestanitorget i Teheran. Listan kan göras mycket lång. Det är sorgen över det som vi är här för att dela i dag. Vi måste dessutom räkna med att regimen gör allt för att vi inte ska få veta. Ska det iranska folket orka mobilisera motstånd ännu en tid? Tills regimen faller. För det gör den förr eller senare. Tills den högsta politiska ledningen inte längre perverteras av hat, maktlystnad och despoti. Tills den religiösa sfären, som också ska få finnas, kan få utvecklas så som den förtjänar att utvecklas; i fred och frihet. Ska de orka mobilisera hopp och förtröstan igen, efter allt som har hänt? Den frågan kan bara det iranska folket själv svara på. Det vi som står vid sidan om och tittar på kan göra är att lyssna noga till deras röster och hålla budskapet som bland annat kvinnorörelsen i Iran spridit länge nu. Att det går att förändra på fredlig väg. Att det går att förändra via valsedeln. Det vi som svenska medborgare har rätt att kräva att vår regering är att den agerar resolut och hårt med olika former av sanktioner gentemot en regim som tappat greppet om verkligheten och iscenssätter misshandel och mord på sina egna medborgare. Ett stort ansvar vilar också på svenska företag med investeringar i Iran (ABB, Tetra Pak, Alfa Laval och Ericsson). Sverige har en inte särskilt ärofull tradition av att samarbeta med despotiska regimer. Vi är många här idag som förväntar oss att svenskt näringsliv agerar med kraft för att göra motstånd mot den påpående utvecklingen. Och så avslutningsvis: Till utrikesminister Carl Bildt och statsminister Fredrik Reinfeldt – som lämpligt nog just nu förbereder det svenska ordförandeskapet i EU – tycker jag att vi ska rikta följande uppmaning: Samla krafterna inom den Europeiska unionen. Använd de medel som den internationella rätten uppställer. Sätt största möjliga press på den politiska ledningen i Iran. Och gör det nu. Kristina Hultman

Läs mer!

Talare: Shora Esmailian 25/6

Tal irandemo Shora Esmailian 25 juni 2009 Det finns de som länge har hetsat mot Iran. De har förespråkat sanktioner och isolering och velat bomba landet. De gömmer sig bakom kärn-vapenhotet, men drivs av ett intresse för de iranska oljekranarna. Samma personer – allt från amerikanska republikaner till svenska högerpolitiker – gråter i dagarna krokodiltårar över den repression som regimen utsätter vanliga iranier för. Samma demonstranter som liberalerna nu så flitigt ömmar för hade med stor sannolikhet dött av amerikanska bomber eller svultit ihjäl av europeiska sanktioner. Den amerikanska presidenten Barack Obama får nu kritik för att han inte kritiserar den iranska regimen tillräckligt hårt. Republikaner och hårdföra liberaler vill att Obama öppet ska ta parti för oppositionsrörelsen. Men västvärldens ledare bör lämna proteströrelsen i Iran i fred. Vi måste hålla Irans moderna historia i minnet, där britterna hjälpte till att kväsa den konstitutionella revolutionen efter 1906 genom att tillsätta en ny kung, där USA på bara tre veckor, genom en statskupp sommaren 1953, störtade den demokratiskt valda premiärministern Mohammad Mossadeq, där mängder av vapen såldes till Saddam Hussein under det åtta år långa kriget mot Iran och där USA, sedan landet invaderade Irak, mer eller mindre dagligen har hotat att bomba landet, omringat det med militärbaser och strypt ekonomin med sanktioner. Alltid har de lagt sig i Irans angelägenheter och det har aldrig resulterat i något bra. I dagarna kan man åter bevittna bilder på Mossadeq på Irans gator och torg. Denna gång är hans porträtt fastklistrat bredvid reformistkandidaten Mir-Hossein Mousavis, med texten ”Vi låter inte historien upprepa sig”. Vad det iranska folket säger till västvärldens politiker är att det vill och kan bestämma över sitt eget öde. Om man som amerikansk president eller liberal imperialist vill ge ammunition åt den islamiska republikens ledare finns det inget bättre man kan göra än att säga: ”these are our guys, det här är vårt lag inne i Iran”. I flera års tid har regimen slagit ned kvinno- och arbetarrörelsen i Iran och fängslat dess aktivister just med argumentet att de går västs ärenden, att de bistår den belägrande övermakten och undergräver Iran i tider av hot. En av de främsta anledningarna till att 1999 och 2003 års studentprotester kunde dö ut så snabbt, var att regimen lyckades utmåla den som styrd västerifrån – eftersom Washington så ihärdigt hejade på. Obama har alltså – än så länge – gjort rätt som legat lågt. Det de iranska massorna behöver är inte flera hot om sanktioner och militära interventioner. De behöver inte bombliberalers krokodiltårar. Sanktioner och bojkotter är metoder som ska användas först när folkrörelserna inne i ett plågat land ber om det – som i fallen Sydafrika och Palestina – men än så länge har varken iranska arbetare, studenter eller kvinnor ställt det kravet. Det iranierna behöver är solidaritet. Solidaritet i form av att internetaktivister hjälper dem att komma runt regimens censur, som på The Persian Bay eller I Proxy Iran. Solidaritet i form av folkliga demonstrationer, där slagord som ropas på Irans gator även hörs här. Solidaritet i form av fackliga manifestationer för den iranska arbetarrörelsens krav på demokratiska rättigheter, som under den globala aktionsdagen nu på fredag, när fackföreningar ställer sig bakom sina iranska kamraters sak. Iran behöver solidaritet underifrån och horisontellt – inte uppifrån, från makter med ytterst tveksamma meriter när det gäller omsorg om Irans folk. Iranierna vill och kan andas själva! Marg bar diktator.

Läs mer!