Talare: Shahriyar Latifzadeh

De senaste dagarna har vi sett tiotusentals människor tåga på Teherans gator. Vi har sett dem misshandlas av maskerade män, lyfta bilder av Mir-Hossein Mousavi mot himlen och ropat ”var är våra röster?” Det har sagts att de protesterar mot fusk i ett demokratiskt val. Men det är inga protester. Och det var verkligen inget demokratiskt val. Som 10-åring flydde jag och min familj till Sverige från Iran, då Mousavi var premiärminister. Under hans 10 år vid makten försvann eller avrättades 10 000 människor. 400 000 civila och 350 000 soldater dog i kriget med Irak, där kemiska vapen och illegala sprängämnen bland annat från svenska Bofors användes av båda sidorna. Missförstå mig inte, det är inte så att jag vill att den konservative kandidaten Mahmoud Ahmadinejad ska fortsätta som president. Det jag vill påpeka är att Iran, inte stod inför ett demokratiskt val. Oavsett vem det är som vinner valet så är den yttersta makten i landet hos statschefen, alltså den högste ledaren, ayatollah Khamenei. Den högste ledaren granskar och godkänner vilka kandidater som får ställa upp i valet. Att rösta på en av kandidaterna är en validering av deras korrupta och nepotistiska system. Egentligen ska man gå till ett val för att rösta om sjukvård, skola och arbete. Man går inte till ett val för att få det mest grundläggande som vi kallar för frihet. Denna frihet som varje människa behöver kan inte uppnås med dessa ledare och deras fuskval. Hur kan dessa politiker prata om reformer när t.o.m. vid vallokalerna så är männens och kvinnornas köer separata ifrån varandra? Iran avrättar varje år fler minderåriga än något annat land i världen. Hur kan man då prata om reform och demokrati? Iran har en ung befolkning med medelåldern 27 år. Dessa unga människor precis som ungdomar i resten av världen drömmer om en bättre tillvaro där det finns respekt för mänskliga rättigheter. De drömmer om en ljus framtid och i brist på en god ledare med tydliga visioner har de valt den minst dåliga kandidaten, alltså Mousavi. Men Mousavi representerar samma system som Ahmadinejad och ayatollah Khamenei. Bilderna vi ser från Teheran är inget uppror mot systemet utan, för första gången på 30 år, en spricka i systemet. Att mullorna och deras underhuggare inte längre håller sams. Mousavi försöker driva igenom en fredlig statskupp. Kanske lyckas han. Men spelar det någon roll? Det är dags för iranier, exiliranier och omvärlden att sluta tala om demokratiska val och reformvänliga presidentkandidater. Det tänder ett falskt hopp i de 70 miljoner iraniernas hjärtan. Ett folk som sett förtryck, censur, avrättningar, krig och fattigdom i 30 år. Jag är lika gammal som den islamiska republiken. Jag föddes några dagar innan revolutionen och min stora önskan är att detta land med sin fina historia, vars konst och litteratur inspirerat västerländska giganter som Goethe, någon gång ska få se demokratins ljus. På riktigt.